Egentligen har jag kanske alltid velat prova. Jag drömmer ofta att jag flyger, jag har alltid velat göra något som ingen trodde att jag skulle våga (mig själv inräknad) och jag tänker ofta på hur det skulle kännas att bara falla. Passerar livet i revy då som i filmer? Suger det till i magen under hela vägen ner? Får man dödsångest eller är det bara skönt? Tänk om det är jättehärligt! Tänk om jag älskar det! Tänk att bara falla... 200 km/h rakt ner, inget att ta emot sig på, inget vatten att landa i, ingen studsmatta, ingenting - bara luft... Bara luft i 30 hela sekunder och sedan stannar man och blir hängandes i luften, 1 000 meter ovanför marken. Bara fallskärmen och jag.
Konversationen i mitt huvud:
Jag nr 1: Nu ska vi hoppa fallskärm!
Jag nr 2: Va?? Är du galen?? Man kan ju typ dö!!
Jag 1: Nej, lägg av. Tänk vad häftig det skulle vara!
Jag 2: OCH man kan DÖ! Är du inte rädd om ditt liv??
Jag 1: Men jag vill! Jag har alltid undrat hur det känns att falla fritt i luften!
Jag 2: Jag är både höjdrädd och flygrädd!! Och jag får lätt ont i ryggen och nacken! Och nu är jag dessutom lite förkyld!
Jag 1: Nej! Jag lyssnar alltid på dig! Jag gör alltid det som är säkrast och tryggast! Jag vill för en gångs skulle göra något som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle våga! Jag vill veta hur det känns! Jag vill känna att jag lever! Nu hoppar vi!
Jag 2: Okej då... vi gör ett försök och ser om jag vågar.
I Västerås skulle vi hoppa: Jag, Fredric, hans mamma och bror. Egentligen skulle Fredrics andra bror också hoppa, men han ställde in två dagar innan. Jag hade ju klargjort för flera månader sedan att jag var för rädd och inte ville hoppa. Så Fredric fick en chock när han messade lite på skämt att det fanns en plats över ifall jag hade ändrat mig och jag svarade att "det kanske jag vill...". Magkänslan sa ja! Så fort jag hade tänkt tanken började jag skaka i hela kroppen och det släppte inte förrän nästa dag. Men då bestämde jag mig. Jag vill, jag törs och jag kan!
Det börjar inte superbra för mig som är väldigt, väldigt rädd. Enligt schemat skulle vi ha 15 minuters genomgång, men det blir inget av med det mer än att vi får låna overaller att ha på oss... Fredrics instruktör dyker upp, är jättetrevlig och ger honom en massa instruktioner om hur han ska ta på sig säkerhetsutrustningen, vad han ska tänka på när han hoppar och hur han ska göra med kroppen. Min instruktör dyker upp och presenterar sig som Liam, han pratar bara engelska. Första anledningen till att bli rädd - check! Inte för att jag är dålig på engelska, men tänk om han säger något ord jag inte förstår och vi dör?! Andas, andas... Han lägger fram selen på marken framför mig och väntar på att jag ska kliva i den. Men jag vet inte hur man gör, var ska man ha fötterna? Han säger ingenting och jag gissar mig till rätt hål, sen spänner han fast den runt mig. "Two minutes, I'll be back" säger han och springer iväg. De andra börjar gå bort mot flygfältet och jag vill ropa "vänta på mig! Vänta, jag har inte ens fått instruktioner än!" men det är bara Fredric som hör mig eftersom han står nära, så han väntar in mig. När vi kommer fram till flygplanet kommer min instruktör fram och jag ber honom om instruktioner. Hallå!! Instruktioner!! "Va, vill du ha instruktioner? Jaja, men det är inte så mycket du behöver tänka på. Håll upp benen si och så och håll i armarna i selen så här. Men om du glömmer bort det så är det ingen fara, jag hjälper dig i så fall". Jag är för nervös för att ta till mig instruktioner nu ändå.
När planet lyfter så har jag redan glömt allt. Och jag sitter och skakar. Kramar Fredrics hand så hårt jag kan medan jag tittar ut genom fönstret och ser hur vi kommer längre och längre upp i luften. Liam är faktiskt ganska lugnande nu och jag känner mig tryggare med honom. Jag frågar hur många gånger han har hoppat och han svarar 5 000 gånger ungefär, varav 2 000 tandemhopp. Okej, med den statistiken lugnar jag ner mig lite och det känns ganska tryggt. Jag tittar ut och tänker att vi snart ska falla. Än är det inte verkligt.
4 000 meter över marken. Planet rätar ut och det känns som att vi står stilla i luften. De öppnar luckan lite längre bak i planet där vi klev in och de första börjar hoppa ut. Liam puttar på mig bakifrån och vi börjar hasa oss bakåt i planet mot utgången. Nu stiger paniken inom mig! Jag känner mig svimfärdig och helt galen på samma gång. Jag försöker att inte titta mot marken men vilket håll jag än vänder mig mot så finns den där. Och hålet i flygplanet bara gapar. När vi kommer fram till kanten sätter jag mig så att benen hänger utanför planet och Liam sitter bakom. Min kameraman hänger utanför dörren och tar kort. Det här känns helt crazy och så overkligt just nu att jag inte längre kan tänka. Jag tänker att nu har jag inget val, nu är det bara att göra. "Ready, set, go" skulle han säga när han puttade ut oss sa han, men jag hör ingenting. Min hjärna och min kropp har stängt av och jag går på autopilot bara. Nu lämnar vi planet och vi faller! Jag håller mig hårt i selen och tankar finns inte plats i mitt huvud längre. Några sekunder efter att vi hoppat knackar Liam mig på axeln, koden för att jag kan släppa selen, och jag blir medveten om att jag lever igen.
Jag lever på riktigt! Jag sträcker ut armarna och känner vinden mot mina handflator. Det känns inte längre som att jag faller, utan som att jag svävar! Jag svävar flera tusen meter upp i luften och marken känns lika långt bort som rädslan. Här kan vi stanna för evigt känns det som. Här är det tryggt! Jag har glömt allt vad instruktioner heter och Liam rättar till min position i luften. Sedan kommer jag på att det finns någon i närheten som kan föreviga ögonblicket, så jag lyfter blicken mot kameramannen och ler så stort jag bara kan när jag faller i 200 km/h. Jag känner mig så GLAD! Och det här är så KUL! Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna förmedla känslan till kameran när jag är så här lycklig! Det är svårt att se glad ut i de stora skyddsglasögonen och allt luftmotstånd, men jag försöker.
Efter alldeles för kort stund drar Liam i snöret och först hör jag hur fallskärmen vecklas ut, sedan känner jag hur vi mjukt vänder uppåt i luften när fallskärmen fångar upp oss. Tiden stannar och världen stannar. Allt blir stilla och det känns som att vi bara hänger där, marken kommer inte närmare. Liam frågar "how do you feel?" och jag ropar ut "GREAT!!". Hela världen ligger under mina fötter där jag svävar precis under molnen. Fredrics fallskärm dyker upp nedanför oss och Liam styr oss dit för att säga hej. Vi flyger upp jämsides nästan och vi kan vinka till varandra. Båda gör tummen upp.
På marken står mamma och pappa och oroar sig. Men jag ser bara flygfältet än, vi är så långt upp. Liam drar i styrsnörena när det börjar skaka lite och utbrister "I hate these things", varefter jag för första gången sedan vi lämnade planet känner mig lite orolig. Men sen säger han "It's a bit bumpy right now, but don't worry, it's normal" och jag släpper oron lika fort som den kom. Vi fortsätter glida ner mot marken och efter några minuter gör vi en otroligt mjuk landning och fallskärmen lägger sig i gräset.
Jag lägger mig ned på rygg och tittar upp mot himlen. Och jag har aldrig varit med om något häftigare. Någonsin. När jag reser mig upp ser jag Fredric komma gåendes mot mig med ett stort leende.
We did it!
Klicka på bilderna så blir de större.
Före:
Fallet:
Efter:
<3
