Humor

Mamma sitter och läser recepten från matkassen.
Mamma: Malin, lyssna här. "Rimmad torskfilé med rostade rotfrukter och balsamicoreduktion". Alltså det rimmar ju inte alls!
Vi börjar gapskratta (vår humor) och när vi kommer till "lättrimmade fläskkotletter" viker vi oss dubbla. Kul recept va?


På tal om roliga saker man säger, så hörde jag en föreläsare igår som slängde in det här:
"Det är inte helt olätt att lista ut!"
Måste ni också tänka två gånger innan ni förstår vad det betyder?

Arga lappen à la Malin

Nej, jag satte inte upp den. Jag skrev den mest för att avreagera mig. Men erkänn att det hade varit roligt om jag satt upp den?

I normala fall är jag nog den som skulle gått och sagt till att de skulle dämpa sig, men tre saker stoppade mig:

1. Jag hade inga kläder på mig och orkade inte sätta på mig allt igen.

2. Jag visste inte exakt vilken dörr som var den högljudda grannens och hans (20??) kompisar. Så jag hade varit tvungen att dessutom ta på mig ytterkläder för att gå ut och se vilket fönster som lyste.

3. Jag visste att om jag gjorde allt det där så skulle jag bli pigg och ändå inte kunna sova.

Hur som helst, gästerna gick hem (eller däckade? med tanke på dunsarna som med jämna mellanrum föll över golvet) vid halv fem på morgonen, så jag fick i alla fall sova efter det. Och som tur var behövde jag inte gå upp förrän elva. Men jag är dödstrött i alla fall.

Vad tycker ni, ska jag sätta upp lappen?

Hehehe...

Published with Blogger-droid v2.0.3

Plötsligt händer det

I natt drömde jag att jag blev rånad i guldsmedsaffären. Det var så verkligt att jag trodde att det hade hänt när jag vaknade.

Jag står helt ensam vid disken med en massa kunder i butiken, när en maskerad man med ett gevär springer in genom dörren. Han skriker åt alla att lägga sig ned och skjuter i golvet mot de som tar för lång tid på sig. Jag är närmast rånaren och livrädd att han ska träffa mig. Eller hon bredvid mig. Eller någon av alla de som är där! Kalabalik uppstår, folk skriker och rånaren skjuter. Men han träffar ingen. Plötsligt slutar han och går fram till mig, riktar sitt gevär mot mig och säger något jag inte hör. Eller inte förstår eller inte kan fatta att han verkligen säger. Jag kan inte ens fatta att han står där och riktar något mot mig - något som kan avgöra mitt levnadsöde på mindre än en sekund. Något som kan göra att jag aldrig någonsin kommer att försöka fatta något igen. Jag är så rädd att jag bara skakar och svarar med hackig röst på hans frågor. Sen tänker han döda mig. Jag blundar. Och då går han ut ur butiken.

Jag fattar fortfarande inte riktigt vad han gjorde. Enligt de andra stal han knappt något alls. Jag började drömma att jag åkte tunnelbana och en himla massa andra saker. Men även fast jag bytte dröm, så fanns den andra kvar i mitt huvud. Den hade hänt. Och när jag vaknade och insåg att det inte var sant blev jag så oerhört lättad!

Sedan fortsatte dagen i samma anda kan man säga. Eller, åt samma håll i alla fall. Jag var på Sats igen (duktig?) och då låste jag in mina saker i ett skåp med hänglås och lade nyckeln i byxfickan. Jag tänkte i samma ögonblick jag lade ned nyckeln - tänk om någon ser mig nu, någon som vill ta mina saker. Sen glömde jag bort den tanken och påbörjade träningspasset. Men efter en kvart kände jag efter i fickan och nyckeln var borta! Hjälp! Jag kände och kände med den var inte där. Både ficktjuvar och låssmeder dök upp i huvudet innan jag lättad hittade nyckeln på golvet. En kvart kvar på passet...

Jag går och stretchar och går sedan till skåpet. Öppnar det. Börjar plocka ut grejer. Handväskan är borta! Herregud! Kugghjulen snurrar. Ingen kan ju ha tagit nyckeln. Men jag hade med handväskan hit. Kommer på det. Shit! Rusar upp för trappen, till skoställen och hittar Tack Och Lov handväskan där på golvet intill väggen, precis vid entrén. Kollar att allt är kvar och det är det. Mobil, nycklar, plånbok. Puh... Vilken otrolig tur man har ibland.

Jag säger bara det:

När man minst anar det...

Published with Blogger-droid v2.0.3

Hur kunde de veta??

Published with Blogger-droid v2.0.3

Missade jag något?

En kund kommer in i butiken, pekar på en ring och vill köpa den. Hon betalar och är på väg att gå.
Malin: Tack så mycket.
Kund: Varsågod!

???

Två veckor och fem dagar

Hej!

Jag tänkte bara tala om att jag lever, även om jag inte skrivit sedan jag lämnade Paris. Planet störtade inte eller så så det gick bra.
Då vet ni det.

Jag mår så bra just nu! Det kan jag ju avslöja också. Att jag tog det bästa beslutet hittills i livet när jag valde att åka hem tidigare. Och det känns så bra.

Men jag kommer aldrig att ångra att jag åkte. Det behövde jag.

Vi hörs!
 Malin