Det finns en superbra sida på internet, www.lafourchette.fr, där man kan hitta bra restauranger och ibland få rabatt om man reserverar bord via sidan. Jag hittade en liten lyxrestaurang, Le Reminet, som jag tyckte såg mysig ut och som ligger nära floden. Men när jag reserverade via lafourchette blev jag lovad 40% rabatt på notan, så det som skulle kostat runt tusen kronor egentligen blev nu normaldyrt och kanske en bra upplevelse då tänkte jag. Så här gick det till...
Restaurang nr 1: lyxrestaurangen Le Reminet
Först var vi sju minuter för tidiga, så då sa kyparen att vi skulle gå ett varv runt kvarteret och komma tillbaka sedan eftersom de inte hade hunnit förbereda allt. Vi gjorde som vi blev tillsagda och när vi kom tillbaka förstod vi varför. Restaurangen hade under dessa sju minuter stigit från mysighetsfaktor 7 (av 10) till 13 (fortfarande av 10). Belysningen var dämpad och rosor och tända stearinljus hade placerats på de små borden. Vi blev eskorterade en trappa ner till en jättemysig källare och eftersom vi var de första gästerna, uppassade av två kypare. De tog våra jackor och visade oss till vårt bord som jag hann uppfatta att det hette "la table vert" - alltså "det gröna bordet". Den ena drog ut stolen åt mig innan han presenterade kvällens meny för oss båda. När jag frågade var toaletten låg nickade han snabbt till en annan kypare och sa sedan till mig "Monsieur visar er vägen" och så blev jag eskorterad till toaletten. Och vilken toalett sen! Den skulle du sett mamma. Tända ljus, rent, mysbelysning, hoprullade vita handdukar.... Hur som helst, när jag kom tillbaka till bordet frågade vi kyparen om han kunde ta ett kort på oss. Då började han med att snygga till bordet genom att plocka bort tomma glas, rätta till rosen så att det skulle se snyggt ut.
Men det blir aldrig bra när man tar med blixt. Så här mysigt var det egentligen:
Källaren som vi satt i.
Handfatet vid toaletten.
Förrätten var bland det godaste jag har ätit. Så här såg den ut:
Ja jag vet, jag glömmer alltid att ta kort direkt när maten kommer in. Det här är i alla fall anklever, ankbröst, lite grönsaker, en sallad, senapsvinegrette (som inte finns med på bild för att den står i ett litet glas vid sidan om) och rostat bröd. Otroligt gott.
Tomma tallrikar, glas och diverse annat plockades alltid blixtsnabbt bort från vårt bord. Service! Ändå ursäktade sig kyparen senare att de inte haft så mycket tid till oss eftersom restaurangen snabbt blev fullsatt, men det märkte vi inget av. Huvudrätten har jag tyvärr ingen bild på men den bestod av lammfilé med stekt vitlök, morötter i en skysås, garnerat med gräslök och persilja. Också väldigt gott.
När vi gick därifrån önskade oss kyparen en fortsatt trevlig kväll.
Efter middagen tog vi en promenad längs med floden.
Notre Dame by night.
Glittrande eiffeltorn.
Restaurang nr 2: mörkerrestaurangen Dans le noir
Tyvärr har jag inga bilder från den här restaurangen eftersom:
1) man fick inte ta med sig kameran, eller för övrigt någonting alls förutom sina kläder, in i restaurangen
2) om jag mot förmodan skulle fått med mig kameran och lyckats ta en bild skulle den sett ut så här:
Ja, det stämmer. Vi åt alltså middag i totalmörker! Man kunde inte ens se handen framför sig.
Vi lämnade alla våra tillhörigheter i ett skåp med hänglås, sen fick vi träffa vår "guide slash kypare för kvällen" som eskorterade oss (vi har verkligen blivit mycket eskorterade under den här korta helgen) in i mörkret och till vårt bord. Han lärde sig våra namn eftersom det var enda sättet att veta var vi var någonstans (jag blev kallad allt mellan Milan och Nilin), och det var meningen att vi skulle lära oss hans namn också så vi kunde ropa om vi ville något... men det glömde vi bort snabbt. Och till skillnad från honom vågade vi inte chansa, så vi satt snällt där i mörkret och väntade tills han kom dit. Och det var inte ofta!
Han ledde oss alltså till våra stolar och förklarade att till höger om oss hade vi bestick, en servett och ett glas. Vi kände efter... och det verkade stämma. Bredvid oss satt ett belgiskt par som vi pratade lite med. Men det var svårt, för man visste aldrig vem som pratade med vem eller när det var meningen att man skulle svara.
När förrätten kom in började det svåra! Hur tusan hittar man maten på tallriken? Och när man väl hittat den, hur sjutton får man på den på gaffeln??? Enkla saker tycker ni, men som för oss visade sig vara allvarliga problem. Det tog mig säkert en kvart att fatta tekniken som jag lärt mig som treåring - a) hur man äter med kniv och gaffel, b) hur man träffar munnen och inte kinden. När man väl lärt sig dessa steg kan man börja tugga och svälja maten.
Normalt sett tycker jag inte om att äta mat som jag inte luktat på först (alltså om jag inte vet vad det är). Nu har jag lärt mig att jag inte heller tycker om att äta mat som jag inte ser (det är ju rätt logiskt egentligen, syns den inte så finns den inte har man ju lärt sig. Det tog i alla fall min hjärna fasta på och blev därför rejält förvirrad, vilket resulterade i ett lätt illamående). Det var också väldigt läskigt att äta sånt man inte ser. Alla smaker flöt liksom ihop och blev svagare än normalt, och man åt det man fick tag på. Att veta när man hade ätit färdigt var inte heller någon barnlek. Det var till och med så illa att när vi hade suttit med varmrätten tjugo minuter, upptäckte jag att min tallrik var större än jag först trodde och "hittade" en hel hög med grönsaker i ett hörn jag inte trodde fanns. Innan hade jag bara hittat några superstora köttbitar som för det första var omöjliga att skära utan att se, och för det andra omöjliga att hitta igen när jag delat dem i mindre bitar.
Efteråt fick vi reda på vad vi hade ätit. Först visade tjejen vid baren en bild på förrätten, men jag var helt säker på att vi inte hade ätit det där. Det var nån stor ostboll och en rund fiskpaté på bilden, medan vi var övertygade om att vi hade ätit räkor och några stora slemmiga oidentifierbara klumpar som kunde varit musslor. Jag klagade och tjejen hörde efter med kocken. Och visst, det stämde: eftersom vi är laktosintoleranta hade vi varken kunnat äta ostklumpen eller laxpatén, så kocken hade lagt dit räkor istället. Men vad de stora oidentifierbara klumparna var visste ingen... Tjejen påstod att det var lax men det tvivlar jag starkt på. Lax smakar väl ändå nåt! Jag tror att det var musslor. Och att jag fick jätteont i magen efteråt tyder också starkt på att det var musslor.
Huvudrätten bestod av anka, potatisgratäng, rispudding och grönsaker. Men eftersom vi hade beställt laktosfritt hade kocken helt enkelt plockat bort rispuddingen och potatisgratängen utan att ersätta det med något annat. Så det förklarar varför vi bara hittade en massa kött på tallriken. Inte bästa maten kanske, även om anka i normala fall är väldigt gott - det vill säga om man a) har lite goda tillbehör som man kan hitta, identifiera och äta, b) om man lyckas skära köttet i bitar som är lite mindre än en knytnäve och c) när man lyckas få in det i munnen utan att först träffa kinden eller näsan. Då är anka gott. Men i detta fall - tveksamt. Antal krav uppfyllda mellan a och c: noll.
Summan av kardemumman är att det var en spännande upplevelse att äta i mörkret, men jag skulle helst inte göra om det.
