onsdag, oktober 19

Chokladträning och metroskräck

I tre veckor har jag och Linnea funderat på att testa Friskis & Svettis här i Paris. Vi pratade med en av de svenska tränarna och hon sa att man kunde gå dit och prova en gång gratis, för att sedan skriva in sig för ett år om man vill. Det lät ju bra tyckte vi! Och igår hade vi inte längre någonting att skylla på (tidsbrist, skola, jobb, förkylning, huvudvärk, nackspärr, kolera...) och bestämde oss för att göra slag i saken!

Sagt och gjort. (Eller det beror förresten hur man ser på saken). Jag kom hemifrån klockan 19 och sprang till tåget i ösregn. Där var det smockfullt med folk så det blev försenat, typiskt. Och i metron var det i princip tvärstopp. Istället för att gå ensam i sin egen takt, var alla vi resenärer som en stor massa som liksom flöt fram i snigelfart mot spärrarna. När jag stångat mig fram i cirka tio minuter kom jag äntligen fram till metron, som såklart också var försenad. Så när jag tillslut kom fram till mötesplatsen var jag redan svettig av ansträngningen, men det gjorde ju inget eftersom vi ändå skulle träna! Och nu var vi rejält försenade, så vi fällde upp paraplyerna och sprang (först åt fel håll, tack Linnea) i regnet med våra joggingbyxor. Passande klädsel i alla fall. När vi till sist hittade det vi trodde var rätt port slet vi upp den och rusade in. Nästan. Jag fastnade i dörren för att jag inte fällt ned paraplyet ordentligt och medan jag slet med det gled två kostymklädda män snitsigt ned från en övertjusig trappa. De tittade lite roat på oss men vi var för upptagna av att komma in genom dörren, som de då artigt höll upp för oss. Och vi kastade oss in och började utan reflektion kuta uppför den tjusiga trappan i detta (ovanligt stora?) trapphus. Männen tittade på oss och frågade, när vi var halvvägs uppe i trappan, "Ni har inte misstagit er nu?" och hälsade samtidigt välkommen en tredje kostymklädd man som gick in genom porten. "Ööhhh... gym suèdoise??" pressade vi fram lite förvirrat, mest för att vi insåg att trappan typ var av guld. Och då förklarade de trevliga männen att det var i porten bredvid.

Då så, då kom vi äntligen rätt. Ett lite sjaskigare ställe än det med guldtrappan, men helt okej för ett gym ändå. Men inte pratade de svenska där inte, nej bara för att några svenskar faktiskt kommer dit så är det franska tränare den gången. Men vi gick fram till disken och förklarade att vi ville prova en gång gratis, som de sagt att man kunde göra. Nähä! "Det kostar 10euro att träna en gång, och om ni sedan betalar 145euro för ett helt år så räknar vi av de första 10eurona". Hallå?? Det är INTE riktigt samma sak som "prova en gång gratis"! Vi stod där en stund och dividerade med henne, ynkade oss lite och förklarade att det tagit oss en hel timme att stressa hit i ösregn och att vi ju blivit lovade en gratisgång, men hon var stenhård. Käring. Så det slutade med att vi gick därifrån. And now what? frågade vi oss där i ösregnet. Med joggingbyxor och allt.

Vi bestämde oss för att åka in till stan igen och äta något litet. Och när vi suttit i metron några minuter började nästa äventyr. Helt plötsligt, inne i en tunnel, tvärstannar metron och ljuset blinkar en gång och släcks sen helt. Scaryy!!! Jag har sett många sådana filmer kan jag lova. Till saken hör också att när vi tittar bredvid oss i tunneln ser vi en tom (utrymd??) tunnelbanevagn som står där bredvid oss i mörkret. Helt öde. Vad har hänt där? Kapning? Avrättning? Ska samma sak hända oss? Vi var ju helt fast där inne. I fall att Linnea inte hade sett någon sådan film, tyckte jag det var bäst att nämna det för henne så att hon liksom skulle förstå allvaret i situationen, speciellt när den läskiga musiken skulle börja. Sedan satt vi och funderade på om mördaren skulle komma framifrån eller bakifrån - och om vi i så fall kunde hoppa ut genom glasfönstret - och om kaparna hade pistoler eller föredrog knivar - och varför det var precis så tyst som det alltid är i skräckfilmer innan något fruktansvärt händer. Men då tändes ljuset och vi började rulla igen. Men vem vet vad som hände i de andra vagnarna...........

Nu var det ju redan kört för oss på fnissighetsfronten, så vi gapskrattade åt allt som sades vare sig det var roligt eller inte och ramlade tillslut in på ett Monoprix med snabbmat, mikro och sittplatser. Och där var vi. Blöta, svettiga, iklädda joggingbyxor och munkjacka, skrattar så att vi tappar gafflar i golvet och bränner oss på maten och får panik. Och vad händer då? När vi har suttit där en timme och skämt ut oss? Jo, inte nog med att kassören kastar till mig en ny gaffel med ett flirtigt leende, han kommer dessutom fram och bjuder oss på choklad! Och börjar prata med oss. Visst, han var ju lite gammal och inte jättesnygg, även om han hade vissa drag av Orlando Bloom som tydligen bara jag kunde se, men han var rätt trevlig. Tills han frågade lite nedlåtande "varför är ni aupairer? Finns det inga bättre jobb i Sverige?". Snacka om att inte riktigt fatta grejen. Sorry fransman, you lost me right there.

Aja, kvällen måste ta slut någon gång och det gjorde den också. Både jag och Linnea hade oturligt nog berättat för våra värdfamiljer vad det var meningen att vi skulle göra, och vi fasade inför att behöva förklara hela den invecklade grejen med 10euro hit och 145 euro dit på franska. Puh! Linnea tänkte komma undan med ett kort och gott "gymmet var stängt" och jag hade faktiskt tänkt traggla mig igenom det, men Charlotte var i telefon hela kvällen så jag slapp. Ha!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar