Min sista färd

Jag satt på toppen och kände mig fri,
blickade ut över landskapet
och på dagen som snart var förbi.
Hela världen låg vid mina fötter,
allt ifrån himlens stora rymd
och ner till tallens starka rötter.
Jag sjöng en trudelutt där jag satt,
och såg hur dagen blev till kväll
och kvällen blev till natt.
När mörkret dolde alla trädtoppar,
började något falla uppifrån
i form av små våta vattendroppar.
Det var dags att flyga dit jag bor,
så jag slog ut vingarna i vinden
och släppte greppet med mina klor.
En skakning i grenen lämnade jag kvar,
men jag visste vart jag skulle
och genom natten flög jag ohörbar.
Inte tänkte jag att livet kunde brista,
eller att just den här färden
kunde vara den som blev min sista.
Det blöta regnet tyngde min vikt,
och min egen förvirring
skymde min annars så glasklara sikt.
Mot ödet hade jag inte en chans,
när något som träffade mig hårt
plötsligt slog mitt liv ur balans.
Men sekunden jag visste att allt tog stopp,
föll jag tidlöst ned och landade
utan minsta rörelse kvar i min kropp.

Små skärvor av mig

Jag hittade en skärva av en spegel i regnet idag.

Jag tog upp den, höll den mot ljuset och såg

att den som tappat skärvan var jag.

Under en lång tid nu har jag glömt bort att känna.

Men någonstans på vägen, fick jag mer luft

och mina djupaste sår har slutat att bränna.

Jag ville hitta mig själv och den jag var.

Ibland kan jag till och med känna mig lycklig,

när jag tittar och ser alla skärvor som är kvar.

Jag sträcker mig ut i vinden och tar sats.

Jag andas in, känner det jag gör just nu

Och ser hur mitt liv sakta börjar falla på plats.