Jag hittade en skärva av en spegel i regnet idag.
Jag tog upp den, höll den mot ljuset och såg
att den som tappat skärvan var jag.
Under en lång tid nu har jag glömt bort att känna.
Men någonstans på vägen, fick jag mer luft
och mina djupaste sår har slutat att bränna.
Jag ville hitta mig själv och den jag var.
Ibland kan jag till och med känna mig lycklig,
när jag tittar och ser alla skärvor som är kvar.
Jag sträcker mig ut i vinden och tar sats.
Jag andas in, känner det jag gör just nu
Och ser hur mitt liv sakta börjar falla på plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar