Prärievindarnas vrål

The streets are empty on a cold November eve

When I walk down the road like a total stranger

Near houses where somebody once told me to get out and leave

In a neighbourhood I knew so well, far away from all the danger

I’m a kid again hiding under the doorbell.

Downtown there’s a window open and a light

When I get close I see how people dance and sing the blues

I try so hard to hear the music playing in the night

But I can only feel how the rain, keeps drippin’ in my shoes,

Almost enough to take away the pain.

The traffic light turns from green to yellow to red

A cat is playing with the shadows of the darkness

Someone’s mom is trying to get her children into bed

And I just sit here on my own, imaginin’ to have nothing less

Than a real family and a “welcome home”.


Mattias har en bok som heter "747 saker att göra på flyget". I den var en av punkterna på listan att skriva en klassisk contrylåt, med kärlek och svek och dåliga rim. Först när jag försökte skriva blev det som ovan (efter att jag skrivit några andra dikter som inte alls hade med countrystil att göra). Men sen gjorde jag en äkta countrylåt. Tyvärr har jag ingen klämmande melodi till. Men så här blev den:


Prärien är het, min häst är för fet.
Tusen mil bort är alla tankar
på dig och mig och våra hjärtan som bankar.
En enslig kaktus i stekande hetta,
en ensam man med blott en countrylåt att sätta.


Oooh denna djuuupa smärta,
som bara du kunde rista in i mitt hjärta.
Till och med vindarna känner den ånger,
som jag försökt glömma så många gånger.


Oooh om jag ändå vore en dingo,
Då skulle jag slippa svepa min zingo.
Att ge ifrån sig ett djuriskt vrål
istället för att dränka sorgen med en skål.


Runt mig är sand, ingenmansland.
Jag sitter kvar här utan paraply
när regnet öser ner från en kolsvart sky.
Nu gick strängen sönder på min gitarr,
jag tror dessutom att min farfar lider av starr.


Oooh denna djuuupa smärta,
som bara du kunde rista in i mitt hjärta.
Till och med vindarna känner den ånger,
som jag försökt glömma så många gånger.


Oooh om jag ändå vore en skorpion,
då skulle jag slippa sakna min kompanjon.
Att krypa omkring på en överhettad väg
istället för att leva i en djupfryst värld.


Lalalalalalaaaa hur kunde det gå dithäään?
Lalalalalalaaaa jag trodde du var min väään.
Hur ska jag bli av med denna sooooorg?
Hur ska jag göra picknick utan koooorg?
Kan man ensam dansa till en foxx, kan man leka outside the sandbox?


Jag har redan klarat mer än vad jag tål
och det enda som är kvar är prärievindarnas vrål.


Ja det enda som är kvar är prärievindarnas vrål
Det enda som är kvar
är prärievindarnas vrål...


Snart kommer kanske något vettigt att publiceras på den här bloggen.
Eller inte.