Jag skulle till svenska kyrkan klockan tre för att träffa andra svenskar, jättekul. Men först tillbringade jag några timmar med att åka till Eiffeltornet och gå runt lite i de kvarteren. Det är lite läskigt att gå på kända platser i Paris för helt utan förvarning kan det dyka upp tre välbyggda män med K-pister, som granskar folket noga medan de patrullerar nedför gatan. Usch, tycker inte om. Hur som helst, dags att börja ta sig mot kyrkan. Klockan var halv tre så jag trodde att jag skulle hinna bra. Men det tog en kvart att ta sig till tunnelbanan! I och för sig fanns det kanske en närmare eiffeltornet, men jag vågade inte korsa k-pistarnas väg en gång till, speciellt inte eftersom det var 11e september. Och tyvärr hade jag läst lite för snabbt till vilken station jag skulle åka till för att komma till kyrkan. Jag trodde jag skulle till Couronnes, och när jag satte mig på tunnelbanan visade det sig att det var 18 stationer dit!!!! Aja, det var väl bara att finna sig i saken tänkte jag. Andra änden av Paris. Efter en halvtimme kom jag fram till Nation, där jag skulle byta till blåa linjen. Och när jag satte mig på den läste jag på väggen att det var fyra stationer till Couronnes, men vänta nu..... vad står det lite längre bort...... 19 stationer bort....... Courcelles!? NEJ! JA? Det var ju DIT jag skulle! Och när jag satt där en halvtimme till och räknade ner stationerna en efter en insåg jag att om jag hade tänkt till fem sekunder extra från början, hade jag kunnat ta tunnelbanan tre stationer åt andra hållet från Eiffeltornet. SUCK. Men aja, nu har jag i alla fall sett hela Paris från tunnelbanan! Den går utomhus rätt mycket, så jag fick en liten rundvandring kan man säga.
Okej, men nu till dagens äventyr. Hur som helst så hade jag googlat på "brevpapper Paris" (fast på franska), för jag måste köpa brevpapper så jag kan skriva brev! Helst coolt brevpapper. Och jag hittade ett företag som säljer såna saker, så chansade på att åka dit. Men det var såklart bara ett lager och ingen visste var man kunde köpa sakerna de sålde någonstans. Tydligen skriver folk inte brev i Paris, för det är totalt omöjligt att hitta brevpapper! Så nu får jag ta vanligt tråkigt blankt papper, kanske rita nåt fint, och vanliga tråkiga vita kuvert. Sorry Amanda och Camilla! C'est la vie. Ni får gärna skicka mig lite fint brevpapper om ni har det i överflöd!! ;)
Sen åkte jag till Sacre Coeur för att titta lite. Jag var förstås jättehungrig, som alltid, så det första jag gjorde var att sätta mig på en liten minirestaurang och äta en pizza (såååå gott!) samtidigt som jag skrev lite vykort. Kyparen såg arg ut men var ganska rolig, mest utan att veta om det själv tror jag. För det mesta gick han runt och viftade med armarna och sa Bonjour, jag tror det var för att försöka locka in folk som gick förbi. En gång kom det in två turister och ville äta. Kyparen blev överlycklig över att någon ville äta där (borde jag oroa mig??) och pekade hejvilt på en massa bord som förslag på var de kunde sätta sig. Men paret gick fram till ett stort bord för åtta personer och ville absolut sätta sig I MITTEN av det bordet! Kyparen förklarade att det bordet är till för större sällskap, men att de gärna får sätta sig längst in eller ytterst av bordet så att de inte ockuperar hela. Men nej, det gick paret inte med på så då gick dem. Kyparen berättade för mig sen när han stod och tittade efter dem att de senare bråkade om samma sak med restaurangen tvärs över gatan. Märkligt par... Sen helt plötsligt ropade kyparen ut något på nåt annat språk (nej, det var inte franska) och gick in och satte sig i en bil och försvann. Hmmm.... Skumt? Jag tittade försynt omkring mig, och då såg jag en annan kypare (eller om det var kocken?) som tittade fram bakom disken. Okej, ingen springnota där alltså. Attans...
När jag var 12 år blev jag avmålad i konstnärskvarteren vid Sacre Coeur. Jag tyckte aldrig riktigt om den målningen, för vid den perioden hade jag ett par glasögon som jag avskydde och tog av mig så fort jag ville känna mig fin. Men nu är den ju kul att ha, även om jag fortfarande inte känner mig fin i den. Sen var jag där några år senare igen med mamma och pappa, och då fick jag bli avmålad igen men nu blev jag riktigt nöjd med målningen! Tyvärr försvann den på något oförklarligt sätt när pappa skulle ta hand om den och se till att den inte försvann. Jag vet fortfarande inte var den är! Kanske blev den kvar på hotellrummet i Paris? Men sedan dess har jag velat göra en ny målning av mig, bara för att få känna mig fin för ett tag och för att kunna titta på den när jag blir gammal och tänka "åh, tänk när jag var ung och vacker och... ung..." eller nåt sånt annat som man kan tänkas tänka om sig själv när man blir gammal.
Jag hade egentligen inte tänkt genomföra detta idag, men jag fastnade vid en fantastisk målning som konstnären Samuel hade gjort av en kvinna med rödaktig kolkrita. Hon tittade rakt hitåt från sidan med vackra ögon, hon visade en bar axel och långt böljande hår som konstnären hade lyckats få till jättebra. När jag hade gått ett varv fastnade jag vid samma teckning igen. Samuel hade sagt 50 euro först, sen ändrat till 40 för att jag var "joli", men när jag räknade i plånboken hade jag bara 35 euro. Så jag frågade om det var möjligt att göra det för 35 euro (vilket är ganska billigt, vissa tog typ 80 euro) och Samuel log och sa "5 euro, c'est pas la vie" och då var det alltså möjligt. Även om det inte är jättebilligt heller med 35 euro, tycker jag att målningen som den blev nästan var värd mera. Och så hade vi en trevlig pratstund på franska =) Självklart (som alla fransmän) ville han bjuda mig på en kopp kaffe efteråt, men det sa jag nej till. Nej tack. Men målningen älskar jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar