Blogginlägg

Vissa klagar på att jag inte skrivit på länge (inga namn men mest Linnea Larsson), så jag får väl skriva något kul. =)

I lördags åkte jag hem till samma Linnea för att vi skulle gå ut och dansa och sen sova hos henne. Hon bor i nordöstra Paris och på hennes gata finns det typ BARA killar. Så man får gå snabbt och titta framåt. Linnea är van, jag är lite mer paranoid. Men det första som hände när vi gick ut vid tiotiden var att ett gäng killar satte sig bredvid oss på tunnelbanan. Eller var det vi som råkade sätta oss bredvid dem? Jag vet inte. Vi ångrade hur som helst att vi inte valt en annan vagn. De försökte prata med oss och flirta med oss, men vi låtsades inte förstå någonting - inte heller engelska. Mig lämnade de ifred ganska snabbt (hmmm, ska jag ta det som en förolämpning eller bara som ett bevis på att jag utsände tydligare rör-mig-inte-signaler?) men Linnea fick ta emot både kindpussar och annat. När den ena killen skulle gå av försökte han flera gånger att pussa Linnea innan hon lyckades putta bort honom och då missade han att gå av. Typiskt! Så han satt kvar. Men sen när vi skulle gå av så följde han och en annan kille efter oss! Vi skulle byta tunnelbana flera gånger för att komma fram, men de följde efter oss hela vägen! Det var lite läskigt. Vi försökte smita ut snabbt från tunnelbanan en gång men misslyckades, så nästa gång stod de och väntade vid dörren ifall vi skulle göra det igen. Och vid ett tillfälle pratade den ena i telefon, fast jag hörde inte vad han sa. Lite obehagligt... Men vi höll oss bland mycket folk hela tiden och så fort vi kom upp på gatan kastade vi oss in på första bästa pub för att försvinna in i mängden och sen sticka därifrån. Men killarna vågade inte ens gå förbi vakten i dörren och när vi gick ut tjugo minuter senare var de borta. Puh. Lite konstigt egentligen. Först följa efter oss genom halva Paris och sen ge upp så fort. Snacka om att inte ha något liv.

På puben träffade också Linnea en kille som hon känner (vad är oddsen liksom, i Paris??) så då kände vi oss genast tryggare med honom och hans starka kompisar. Sen åkte vi vidare till ett dansställe och dansade till klockan halv tre på natten. Det var jättekul!

På söndagen åkte vi till svenska kyrkan för att hjälpa till med att bygga julbasar. Min starkaste insats var att svara ja på frågan "pratar någon här franska?" och fick beställa 21 pizzor via telefon. Det var ett äventyr att hämta dem, vilket blev mitt, Linneas och Nils (som jobbar i kyrkan) uppdrag. Först tog det superlång tid innan de blev färdiga, medan vi stod där och väntade. Personalen i köket bara öste på med mer och mer pizzor till den stackars killen som stod och mödosamt lade in dem i kartonger. Tillslut var killen tvungen att ropa "stopp, det räcker, inga mer pizzor nu!" när köket av ren vana höll på att överstiga 21 pizzor. Men köket hann tydligen slinka in en extra pizza i ugnen i alla fall för vi fick en för mycket! Eller så kanske vi fick någon gammal tants söndagspizza. Stackars tant.
När vi gick därifrån var det ett litet projekt att balansera alla de 22 pizzorna på en liten rullande grej med hjul. Och helt plötsligt mötte vi en stor man som först lyckades trampa Nils på tårna och sedan gå rätt in i mig! Och jag menar verkligen rätt in. Oftast dunkar ju axlarna till litegrann i varandra när man går in i någon, men här frontalkrockade vi verkligen! Jag gick ju precis bakom Nils med pizzorna så jag hann inte se honom, men jag förstår verkligen inte hur han lyckades.

Nu har jag tio minuter kvar innan jag ska leka skattjakt med barnen, så jag ska försöka att göra något vettigt.
Eller inte.