Kl. 9.30 i sängen. Jag läser på Facebook att det är snöstorm ute och vågar knappt dra upp rullgardinen. Men det är inte snö, upptäcker jag på väg till jobbet, utan nåt slags slaskvatten förklätt till fin vit snö. Och glashalt är det med! Så det tar mig fem minuter extra att gå till tunnelbanan, med ett svagt hopp om att jag ska slippa hänga mina strumpor och skor på speedtork innan jag börjar jobba. Jag klarade mig undan det ;)
Kl. 13.30 i butiken. Jag och kollegan Maria upptäcker att vi båda kan prata franska, så efter en kvart är vi mitt uppe i en livlig diskussion (på franska) om livet, språk, kärlek och resor. Plötsligt kommer en kund in i butiken och Maria säger något jag inte förstår. Först efter några sekunder kopplar jag om och fattar att hon frågar kunden på svenska om hon kan hjälpa till med något. "I don't speak swedish" säger kunden och allmän förvirring av språk råder i rummet.
Kl 16.00 i butiken. Bara en timme kvar! Och inte en enda kund i butiken. Jag står och gör lite slängkyssar med min gamla teaterklasskamrat Sara som jobbar i butiken mittemot. Vi bestämmer träff efteråt.
Efteråt, utomhus. Jag och Sara håller på att dö (okej, inte riktigt kanske) när det faller ner snö från taket vi står under. Men vi klarar oss, Sara går till tunnelbanan och min pappas morsmanskusinsdotter (knäck den ni) Johanna dyker upp :) Vi tar bussen mot Odenplan där vi ska äta middag och titta på improvisationsteater.
Kl 17.55 på trottoaren. Vi stöter på sex killar plus en Zorro med ögonbindel (svensexa) som stoppar oss och frågar om vi behöver hjälp av Zorro med någonting. Vi funderar ett tag men kommer inte på något vettigt. Killarna tycker att vi är för unga för att behöva hjälp över gatan, så de nöjer sig med att ta ett kort på oss och önska oss en trevlig kväll. Blinda Zorro dras vidare mot andra uppdrag.
På kinarestaurangen. Jag blir glad av att vara med Johanna :) Vi pratar och skrattar om vartannat (eller hur man nu säger) och vi beställer alldeles för mycket mat! Det är av någon udda anledning billigare att beställa en hel meny med förrätt, varmrätt och efterrätt än en vanlig rätt, så det gör vi. Fast barnen i Afrika hade kunnat få halva våra portioner... Eller kocken som kanske hungrar ihjäl där ute i köket medan han lagar mat åt oss. (Fast den friterade bananen med glass slank ner bra - efterrätt orkar man alltid).
Kl.18.46. Vi hade sagt till servitrisen att vi var tvungna att gå kvart i sju, och när vi går fram för att betala tittar hon med en dramatisk rörelse på klockan som är 46 och slänger fram kvittona så snabbt hon bara kan. Hon kanske var rädd att vi skulle ta en springnota annars...
På Impro & Co. Äntligen teater! Vi skrattar så vi kiknar i drygt två timmar, medan vi småäter lite choklad som jag fått av en alldeles speciell person :) Föreställningen bjuder förutom improviserade teaterscener också på lite trollkonster och jag känner mig stolt över att jag vet hur ett av tricken går till. Fast bara ett... Jag undrar alltid hur de gör! När jag var yngre och gick på magiföreställningar med familjen brukade jag alltid se till att sitta bredvid pappa, för han hade full koll på hur de gjorde allt. Så efter varje trick ville jag veta vad hemligheten var och då förklarade han det för mig. Men nu hittade jag ingen att fråga så jag undrar fortfarande :) Jag kanske ringer sen pappa ;)
Efter föreställningen, vid baren. Jag och Johanna står och pratar lite med Michael, en som går samma improkurs som jag, om hur bra föreställningen var. Efter ett tag gör jag (utan att tänka på det) en gäspning med repliken "vad trött jag ääär" som övergår i en arm över Johannas axlar och hon börjar skratta. "Vilken bra raggningsreplik" säger hon och Michael tittar lite fundersamt på oss där vi står och skrattar. "Man kan ju undra vad ni är för något" säger han och då förklarar jag att hon är min pappas morsmanskusinsdotter. Det hänger han nästan med på. Sen säger jag att jag måste hem och sova, vilket han nog tolkar som "sova" när han tittar från den ena till den andra och jag och Johanna börjar skratta igen. Kvällen är redan körd på skrattfronten. Vi lämnar Michael att tro vad han vill och går upp till jackorna.
Det sista som händer är att tofsen ramlar av på min mössa! Och där under döljer sig ett gigantiskt hålrum, så det ser helknäppt ut när jag tar på mig den. Men det struntar jag i för det är kallt ute :)
Nu ska jag faktiskt sova på riktigt :)
God natt :)
Jag längtar tills imorgon!
(Och nej, jag har inte druckit. Jag är bara väldigt glad :))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar